fredag 6 januari 2017

Nyårslöftet som försvann

Efter att ha firat 366 dagar och varje morgon haft ett uppdrag att genom mer eller mindre seriösa ansträngningar ta mig i kast med firande, så känns det skönt men tomt att sluta.

Vad har varit roligt? Allt nästan, jag gillar ju att lära mig faktan om oväntade saker och sedan plåga min omgivning med dem.

Det har varit trivsamt att komma till jobbet och fått frågan "vad firar vi idag", ge människor i min omgivning anledning att fira en grå tråkig tisdag med något.

Just förgylladet av vardagen är något jag tagit till mig, jag gillar att fira och det finns nästan alltid något som kan göra dagen mer genomlidlig.

Det har samtidigt varit ganska pressande och stressande att "aldrig" vara ledig och ständigt behöva planera för dagens firande. 

Då mitt immunförsvar är något av ett skämt och året även har bjudit på konstant smärta, operation, psykisk kollaps och allmän jävlighet så vill jag passa på att skicka miljarders cybercuddles till mina anhöriga som ställt upp och kommit hit med diverse inköp och stöd.

Vad har jag lärt mig? Att göra något varje dag trots att livet i övrigt raserar runt en kan vara befriande, en rutin att klamra sig fast vid, ramar att luta sig mot och att ständigt ha ett samtalsämne när jag inte har haft ork att prata.

Jag gick in i detta nyårslöfte efter att i ett år avstått från godis, snask, glass, snabbmat och allt som jag under detta år har ätit i överflöd. Det kan bli för mycket av det goda och för lite av det goda, tänker att en form av balans kanske är vägen att vandra. 

Årets löfte om att börja/sluta med saker en månad i taget känns överkomligt, dock rycker det i abstinensen just nu när immunförsvaret än en gång huggt mig i ryggen (igen Brutus, igen?) Och jag mest vill se hur det går för mitt tragiska kungarike som jag spenderat alldeles för mycket tid att bygga upp.

Vi får se hur året går, men nu som alltid...

-Kaffe.

/Ellen